Espanõl Deutsch русский Francais English
Meny MENY

En kort essä om mcv
 

Bakgrund

Boken mcv är ett verk framsprunget ur en tanke. Det är en bok i sin mest ordlösa form; den säger inget men samtidigt är dess tystnad desto mer talande, då den ställer frågor om litteratur, eller rättare sagt, den bjuder in läsaren till att ställa frågor.

Idén till boken fick jag när jag läste Jorge Luis Borges novell Biblioteket i Babel. I den talar berättaren om ett universum i form av ett mystiskt och oändligt bibliotek som består av gallerier som har en hexagonal form. I dessa gallerier finns bokhyllor, som var och en rymmer trettiotvå böcker, alla med samma format. Varje bok har fyrahundratio sidor, varje sida fyrtio rader, varje rad omkring åttio svarta bokstäver. Och så gott som samtliga böcker i detta närmast ofattbara bibliotek har en obestämd och kaotisk beskaffenhet.

I novellen finns speciellt en bok som berättaren lyfter fram. Det är en bok som hans far såg i en hexagon under sektor 1594, och som enbart innehöll bokstäverna m c v. Bokstäver som upprepas patologiskt genom hela boken; från första till sista raden. Och det är just denna bok som jag har tagit ut ur novellen, ur fiktionen, ur Borges förunderliga, mäktiga tankevärld och gjort den till en materiell realitet.

 

 

När jag läste novellen Biblioteket i Babel och kom till raderna om boken mcv, var det som om den direkt ”talade” till mig, och plötsligt fick jag för mig att denna uppdiktade bok med sina sjukligt upprepade tre gemena bokstäver väntade på att bli förlöst; att inte bara stå där i en av hexagonernas bokhyllor utan också att få anta en fysisk form. Och om man tar i beaktande att Borges inte vara främmande för det profetiska, kan man leka med tanken att han väntade sig att boken mcv skulle bli förlöst i framtiden.

Vad det profetiska anbelangar sägs, att Borges på sätt och viss förebådade Internets framväxt. Det universella biblioteket i novellen Biblioteket i Babel har mycket riktigt likheter med det vidunderliga ”bibliotek” som Internet utgör idag. Och det är just av den anledningen som jag har valt att förlägga denna essä på nätet.

Att tolka boken

Förmätet vore det av mig att berätta hur man ska tolka denna bok som består av 410 sidor, fyllda av de tre ortografiska symbolerna m c v. Däremot anser jag att det vore ansvarslöst av mig att inte redogöra för mina egna tankar kring detta publicerade verk.

För mig är denna bok i första hand ett blygsamt försök att bjuda in till ett samtal kring frågan om vad som är litteratur, och alla de frågor som är relaterade till just denna fråga. Jag anser att litteraturfrågan är en av de mest angelägna i dag om man tar i beaktande att litteraturen har fått en alltmer undanskymd roll i vårt samhälle.

För att tala med den franske filosofen Pierre Bourdieu har den litterära bildningens kulturella kapital reducerats. Att vara bildad har inte längre den position och status i kulturen som den hade tidigare. I och med de tekniska förändringarna så har nya lättillgängliga mediala kanaler fått ett allt större utrymme och därmed utsatt boklig bildning för konkurrens.

Glömska

Kanhända att man även kan se boken mcv som ett försök att motarbeta det vi skulle kunna kalla glömska. När jag håller i min bok, eller rättare sagt böcker i allmänhet, så tänker jag modstulet att mcv är dömd att – i bästa fall – hamna i någons bokhylla men där snart ingen längre ser den, då den upphört att fascinera och reducerats till ett prydnadsföremål eller måhända till en obegriplig statussymbol i och med att den har en klassisk inbindning.

Om man låter fantasin träda in här så skulle man kunna säga att om vi vore böcker så skulle vi leva farligt, och inte sällan bli kränkta och tills slut bortglömda. Boken mcv skulle här kunna ses som en påminnelse om att böcker är dömda att bli bortglömda. Men så länge vi öppnar en bok bidrar vi alla till att hålla litteraturen levande. Våra böcker är ett kulturarv, och när vi låter detta arv vara en del av våra liv förhindrar vi det att långsamt tyna bort. Man får aldrig glömma att ett land med ett levande kulturarv, är ett land som skapar förutsättningar för att människor ska bli själsligt berikade.

Bildning

Som bekant är bildningsnivån på nedåtgående, och då inte bara ifråga om kunskaper i litteratur utan även i andra ”konstarter”. Jag tänker här osökt på Artur Lundkvists lilla skrift ”Kan du läsa en bok?” från 1945 i vilken man finner följande ord om misstron mot läsning och böcker:

En misstro som icke sällan framträder som öppet förakt. Romaner! Dikter! Ska det vara något för en vuxen människa? Det är ju bara fantasier och påhittade historier. Om det ändå vore någon nytta med att läsa sådant, men det bara förvillar och tar upp tid!

Världen har förändrats sedan dess, men frågan är om inte hans tankar fortfarande har en hög aktualitet. För hur ser man på skönlitteratur idag? Vilken status har den? Och varför ska man läsa romaner då de är så tidskrävande?

Det är beklämmande att vi lever i en tid där allmänbildning och klassiska bildningsideal har blivit mer eller mindre bortprioriterade, och där man istället – i sin iver att vara marknadsmässigt ”begåvad”, det vill säga effektiv och nyttig – främjar en skrämmande ensidighet.

Nu inställer sig frågor som: Hur pass bildad vill vi att en samhällsmedborgare ska vara? Och vilka demokratiska konsekvenser leder brist på boklig bildning till? Och slutligen, vem tjänar på att bildningen blir mer och mer urgröpt?

För bildning är inte bara att kunna göra snabba sökningar på Internet eller, för den delen, att gå igenom en aldrig så framgångsrik yrkesutbildning, utan det är också att kunna delta i ett samtal på ett meningsfullt sätt, förstå vår samtid, bli förtrogen med vår historia, förbättra vår möjlighet att tänka fritt, få perspektiv på det som är givet, och att ha förmågan att skapa sammanhang. Kort sagt, att bli en mer förståndig människa.

Viljan att läsa 

Boken mcv blir här en symbol för vad som händer när beläsenheten sjunker. För den som aldrig öppnar en bok, blir de ständigt upprepade raderna av mcv lika obegripliga som raderna i verk av Dante, Shakespeare och Milton. Eller för att nämna svenska litterära storheter som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Pär Lagerkvist.

Att läsa en bok tar tid, men det krävs inte bara tid utan även uppmuntran och förebilder. I synnerhet i den tidsålder som vi lever i nu. Annars riskerar vi en fördumning, eller rättare sagt en kränkning av den yngre generationen då vi fråntar dem allt det som litteratur ger: ett rikt språk, intellektuell stimulans, lyhördhet för det främmande, kunskaper och erfarenheter som vidgar perspektiven och blir en motbild till en endimensionell världsbild.

Uppgiften blir att skapa ett behov hos unga människor att vilja läsa. Författaren och tänkaren Vilhelm Ekelund skriver i en aforism: 

Vad är en bok! Ingen människa kan se och hämta av en bok mer än just så mycket som hon har ett verkligt, sant behov att se och hämta därav. Endast behovet kan göra bokstaven levande.

Kanon

Vad är kvalitetslitteratur? är en fråga som då och då dyker upp i litterära sammanhang. Förklaringen till det är att denna fråga är tidlös och som därtill är komplicerad då den är förknippad med andra frågor som: För vem är det kvalitet? Vilken eller vilka kriterier ska ingå i kvalitetsbegreppet? Och vilket förhållande råder mellan "litterär kvalitet” och dagens allt mer stressade, fragmenterade och ”nyttoinriktade” samhälle?

Därtill är frågan till sin natur provokativ, då den närmast kräver att bli besvarad. Åtminstone måste de som köper in böcker till bibliotek, de som prisbelönar litteratur, de som ger stipendier och bidrag till litterär verksamhet fatta ett beslut om varför just deras utvalda böcker ska betraktas som kvalitetslitteratur. Men även de som skriver antologier och litteraturhistoria måste besvara frågan – om inte direkt så indirekt – om varför man valt de litterära verk som finns representerade.

Frågan om kvalitetslitteratur är starkt knuten till frågan om man ska ha en kanon i litteratur. Debatten om kanon kan, som nämnts ovan, ses mot bakgrund av att litteraturen förlorat den ställning som den tidigare har haft i kulturen; idag är det fler ”kulturyttringar” som pockar på uppmärksamhet och som kräver ett utrymme i det samtal om vad som är kultur och dess ställning.

För- och nackdelar med en kanon har diskuterats många gånger. De som har varit för har lyft fram behovet och nödvändigheten av en elementär orientering om verk som är betydelsefulla i den västerländska idéhistorien. Verk som man anser har ett beständigt värde i fråga om kvalitet och som därtill tillhandahåller etiska och estetiska förebilder. Kanon blir här något bildande, fostrande, civiliserande; något som visar upp vår kulturs förhållningssätt till tidlösa, allmänmänskliga frågeställningar och som påminner oss om våra rötter.

En annan aspekt som man har lyft fram är att kanon ger oss förutsättningar och verktyg som gör det möjligt för oss att ta ställning till annan litteratur. För hur ska vi kunna förhålla oss till ny litteratur om vi inte vet dess historiska bakgrund; hur ska vi kunna bedöma och värdera litteratur över huvud taget om vi ser varje enskilt verk som något historiskt isolerat?

Här ska man inte glömma bort att syftet med humanistiska ämnen till stor del handlar om att skilja på vad som är kvalitet och vad som inte är det. För litteraturvetenskapens uppgift är att beskriva, tolka och värdera det som till exempel rör textens komplexitet, stil och estetiska originalitet.

De som har ifrågasatt kanon menar att den är framsprungen och formad av priviligierade vita europeiska män. Man hävdar att det finns ett etiskt perspektiv i den som är oacceptabelt; ett nedlåtande och förtryckande synsätt mot kvinnor, svarta, asiater, indianer, arbetare och homosexuella. Dessutom anser man att en stor del av mänsklig erfarenhet exkluderas i de litterära verk som utgör själva kanon.
Innehållet i kanon blir här ett politiskt fenomen, en maktfråga, och därmed något som alltid måste ifrågasättas; kanon är aldrig något neutralt, fritt från värderingar i frågor som rör klass, kön och etnicitet.

En annan kritik är problematiken med hur en kanon växer fram; själva kanoniseringsprocessen. Man har påtalat oviljan som finns i att diskutera och ifrågasätta hur en kanonbildning går till. Kritikerna har menat att tillblivelsen av en kanon inte sker isolerat, utan att den är en produkt av samhälleliga faktorer som maktförhållanden, kontaktnät, rådande litterär smak och andra historiska omständigheter.

Men här måste man ställa sig frågan om inte diskussionen om kanons vara eller icke vara är underställd frågeställningen som nämns ovan, nämligen den om vilken bildningsnivå man ska eftersträva i ett demokratiskt samhälle? En fråga som ligger bortom det snävt akademiska, och som rör – eller åtminstone borde röra – folks vardagliga liv, då den öppnar upp för frågan om vad det är att vara människa.

Litterära ideal

Utifrån boken mcv inställer sig frågan om huruvida bokens repetitiva bokstäver m c v utgör något symptomatiskt för all litteratur som är ”snabbproducerad”. I ett avseende skulle man kunna tycka att mcv är det ultimata svaret på en marknad där text ska ge så liten friktion som möjligt vid läsning. Men frågan är om inte mcv även är svaret på, eller rättare sagt anpassningen till, att den allmänna bildningsnivån sjunkit i vårt land. Man skulle kunna säga att boken mcv är – utan att ens anstränga sig – föredömlig i fråga om att erbjuda läsaren ett närmast obefintligt intellektuellt motstånd.

Det finns även en annan aspekt av det repetitiva, nämligen den att upprepningen i sig kan ses som sinnebild för en viss typ av underhållningslitteratur som författas enligt ett slags löpandebandprincip; litteratur där handlingen i princip är densamma, och där man endast byter ut namn och beskrivningar på protagonisterna, hjältarna och the bad guys. Litteratur som förstärker, bekräftar och för vidare en förenklad bild av människan och samhället. Kanhända är syftet med den litteraturen inte mer än så, men då måste man här våga ställa sig frågan om en sådan litteratur är önskvärd? Eller om man ska förvänta sig mer av litteratur? Något tillspetsat skulle man kunna fråga sig om våra litteraturideal ska foga sig efter människan, eller om människan ska foga sig efter idealen? Om det förstnämnda gäller, vilka ideal får vi då när vi skapar ett så kallat modernt samhälle där den jäktade människan inte längre har tid att ”pröva och besinna” det hon läser, för att nu använda sig av Francis Bacons ord?

Boken mcv blir en påminnelse om att våra litterära ideal kommer att forma oss som människor. Men även en påminnelse om att vi ska vara rädda om själva grunden för all bildning, nämligen den goda viljan att ge varje ung generation förutsättningar att få utveckla sig som människa. Boken mcv är en ordlös men icke desto mindre tydlig protest mot allt som kväver denna vilja.

Melker Garay
Norrköping 2 september 2014.